Vertikal löpning!

Under mitt senaste träningsläger i USA fick jag chansen att springa ett distanspass i Grand Canyon tillsammans med min kompis Gordo. Eller rättare sagt; rakt nedför och rakt uppför Grand Canyon!

För många distans- och ultralöpare är det en bedrift att springa ”rim-to-river-to-rim” i ett enda pass och även om distansen på lite över 30 kilometer inte avskräcker så gör kanske höjdskillnaden det; det är drygt 1400 höjdmeter som ska avverkas. Åt båda hållen!

Vi valde att springa nedför Kaibab Trail vilket är den brantaste nedfarten. All heder åt de modiga och skickliga vägbyggarna som byggt dessa leder i den tuffaste av terränger. För att hindra erosion och för att säkerställa ledens hållbarhet så har man använt mycket stockar eller sten som sedan bildar trappsteg på många ställen. Det betyder att när man ”springer” ned så är det snarare en fråga om ett oändligt antal utfallssteg som ska göras. Och det tar inte så lång tid innan benen börjar att vibrera av den ovana ansträngningen…Det går liksom inte att löpa ut som man kan göra på svenska terrängspår; då riskerar man att hamna i en kaktus i ravinbranten…

Vi nådde Colorado River efter ca 90 minuter och passerade över några hängbroar innan vi fyllde på med oändligt god lemonad och vatten på den legendariska Phantom Ranch som ligger längs floden. Eftersom jag är en person som gärna packar lite mer än vad jag behöver så hade jag på mig en löparryggsäck med allt ifrån första förband till extra strumpor, vaselin och till och med extra skor! Allt med traumatiska upplevelser ifrån liknande äventyr i åminne. Dessutom ordentligt med vätska….Och det behövdes sannerligen till den längre uppfarten via Bright Angel-trail. Nu blev det inte bara ett vidare hårt muskulärt arbete utan också ett stadigt konditionsjobb i ytterliggare några timmar. Pulsen lade sig som en metronom runt 140 medan höjdmeterna segade sig fram och bergssidan tornade upp sig ovanför oss.